East Africa Business and Investment Forum 2020

 I taxin på väg från Arusha till Kilimanjaro Airport funderade jag på två saker:

1.  Det var verkligen länge sedan jag var i Dar Es Salaam. Jag undrar om jag kommer att känna igen mig. De första gångerna jag var i Tanzania och under perioden jag bodde i landet spenderade jag en del tid i ”Fridens boning” (det är vad Dar Es Salaam betyder) men det var länge sen nu. Hur länge sedan? Jag funderar, jag är inte säker. Eftersom jag äger ett safariföretag så faller det sig naturligt att jag spenderar mest tid i Arusha och norra Tanzania. Det måste vara 7–8 år sedan jag var i Dar Es Salaam senast.

2.  Jag undrar när jag kan resa till Tanzania nästa gång. Under veckan jag har varit i Tanzania har jag följt utvecklingen av Coronapandemin, som nu tycks ha exploderat i Sverige. I Tanzania har de flesta ännu inte insett faran och de skrattar lite åt oss européer som är lite hysteriska och funderar på om vi borde boka om våra flyg hem. Kommer man komma hem? Kommer de att stänga Tanzanias gränser. Ja ja, tänker jag, jag ska bo två nätter i Dar Es Salaam sedan vidare till Zanzibar en natt och sen hem till Sverige. Jag kommer nog att klara mig.

Flygresan från Kilimanjaro Airport till Dar Es Salaam tar 50 minuter. Taxiresan från flygplatsen till mitt hotell i Dar Es Salaam, supertrevliga Hotel Mediterraneo, tar över 2 timmar. Det kan inte vara mer än 2 mil. En snittfart på 10 km i timmen alltså. Jag hade kunnat gå dit på samma tid. Bitvis är det inte trafikstockning utan parkering mitt på motorvägen. Som längst står vi still i en kvart. Helt stilla, motorn avslagen, mitt på vägen. Anledningen till detta har jag ingen aning om.

Till slut kommer jag till mitt hotell. Mottagningen på svenska ambassaden inför morgondagens konferens, East Africa Business and Investment Forum 2020, hade jag en liten förhoppning att hinna till men det slog jag ur tankarna så fort taxin svängde ut på vägen utanför flygplatsen.

Jag sover gott på mitt rum. Rummet är som tur är luftkonditionerat. Dar Es Salaam i början av mars är som att sitta i en bastu invirad i plastfolie. Hettan och luftfuktigheten kryper nästan innanför skinnet.

På morgonen regnar det. Det regnar så mycket att vattnet på stenläggningen utanför mitt rum inte har en chans att rinna undan. Utanför dörren är det en sjö. Jag väljer att gå barfota. Finskorna kan inte dränkas innan konferensen. Frukost och sedan svida om till kostym (jätteskönt i 35 grader och 90 % luftfuktighet) och taxi till Dar Es Salaam Serena Hotel. East Africa Business & Investment Forum 2020 (EAC-BIF) arrangeras av de östafrikanska (Tanzania, Kenya, Uganda och Rwanda) ambassaderna i Norden tillsammans med Swedish East African Chamberof Commerce (SWEACC). 

Jag har den stora förmånen att sitta i styrelsen för SWEACC och eftersom EAC-BIF som arrangeras i Sverige vartannat år och i Östafrika vartannat år, i år arrangeras i Dar Es Salaam, Tanzania, passar jag på att förlägga en jobbresa till Tanzania på datum så att jag kan delta på konferensen också. En fantastisk dag, kanske lite väl många formaliteter när ministrar, ambassadörer och borgmästare ska introduceras, med många spännande talare, bland annat duktiga Malin Cronqvist, grundare till organisationen Help to Help, och mycket trevlig kväll i nattens hetta i trädgården bakom Serena Hotel. Majaj hem till hotellet igen och sen en tidig morgon med taxi till hamnen, båt till Zanzibar och två intensiva dagar på Indiska Oceanens pärla. 

Stort tack till Michamvi Sunset Bay som lät mig bo hos er utan kostnad. Ett hotell jag verkligen kan rekommendera. Trevligt fin strand, genuint Zanzibarisk omgivning, god mat och underbar personal. Sista kvällen sitter jag på stranden på Michamvi Peninsula på Zanzibar och längtar hem till mina barn. Osäkerheten känns i bröstet. Coronaepidemin verkar slå till med full kraft i Sverige. Jag vill vara hemma med mina barn i denna osäkra tid. Jag undrar när jag kommer att kunna åka till Tanzania igen.