Jag har i mitt liv haft stor tur och fått uppleva mycket fantastiskt. Jag har sett en lejonunge ryta i Serengeti, jag har vandrat genom Himalaya i Nepal, cyklat över gränsen mellan Kenya och Tanzania, bestigit Mount Meru, sprungit upp för Taffelberget i Kapstaden, färdats över Nordamerikas prärie en sommarnatt när det mest skrämmande fantastiska åskoväder dundrade och blixtrade över "The Great Plains", stått 10 meter från elefant i Okavangodeltat, paddlat kajak bredvid tre valar utanför Kapstaden och simmat med både delfiner och havssköldpaddor på Zanzibar.
Om jag skulle värdera alla dessa i sig själva helt fantastiska upplevelser och väga dem emot varandra och tvingas svara på vilken som var mest fantastisk så hade jag dock till slut varit tvungen att säga att det mest magiska av alla mina upplevelser var när jag träffade bergsgorillorna i Centralafrikas regnskogar.
Jag har haft den ofattbara turen att träffa bergsgorillor inte bara en utan tre gånger. Två gånger i Rwanda och en gång i Uganda. Mötet med dessa mäktiga, tysta och fridfulla djur är svårt att beskriva. Många gånger när jag på safari kommit nära djur känns det som om jag ser dem, med bergsgorillorna känns det som om jag får det enorma privilegiet att besöka dem i deras hem. Det är verkligen så det känns, vi får besöka dem. Inför det känner jag mig otroligt ödmjuk och fantastiskt lyckligt lottad.
Om jag skulle värdera alla dessa i sig själva helt fantastiska upplevelser och väga dem emot varandra och tvingas svara på vilken som var mest fantastisk så hade jag dock till slut varit tvungen att säga att det mest magiska av alla mina upplevelser var när jag träffade bergsgorillorna i Centralafrikas regnskogar.
Jag har haft den ofattbara turen att träffa bergsgorillor inte bara en utan tre gånger. Två gånger i Rwanda och en gång i Uganda. Mötet med dessa mäktiga, tysta och fridfulla djur är svårt att beskriva. Många gånger när jag på safari kommit nära djur känns det som om jag ser dem, med bergsgorillorna känns det som om jag får det enorma privilegiet att besöka dem i deras hem. Det är verkligen så det känns, vi får besöka dem. Inför det känner jag mig otroligt ödmjuk och fantastiskt lyckligt lottad.
Kommentarer
Skicka en kommentar